Frida Jakobsson

Du försvann ifrån oss alldeles för tidigt. Du hade ett hjärta av guld. Första gången jag såg dig kunde jag inte föreställa mig att du va så otroligt snäll och jordnära. Du visade mig en sida som fick mig att tycka så otroligt mycket om dig. En sida du sa att du inte kunde visa. Men för mig kunde du det, för du visste att jag inte skulle dömma dig. Du fick mig att se hela dig. Du lät mig se hela dig. Och det är jag glad för. I lördags satt du här hemma hos mig och sa att du också ville ha de såhär. Igår fick jag reda på att du hade dött. Jag ville inte tro det. Vill fortfarande inte tro det. Men sen kom de där samtalet och de sista hoppet försvann. Finns så otroligt mycket jag ångrar att jag inte sa till dig. Som nu är försent. Men jag hoppas att du visste allt de där jag inte hann säga. Att jag visat de. Jag tror det. Jag är ganska säker. Men ett stort tomrum har du lämnat efter dig. Och en stor sorg. Men hemma hos mig finns det ett ljus, och varje gång de brinner, så brinner de för dig. Med kärlek, Frida