Frida Jakobsson

Vet inte ens när jag sist skrev något här. Men nu håller vi på att skola in Felicia på dagis och kände att jag va tvungen att skriva av mig lite idag. Va nämligen första gången jag sa hej då till henne på dagis. Hon blev helt förstörd. Jag med. Hon grät en massa. De skar i hjärtat verkligen. Trodde hon att jag övergav henne nu? Att jag aldrig mer skulle komma tillbaka? Man skulle vart barnpsykolog just i detta nu. Åh fy fan. Hoppas att hon är glad nu. Och att dom andra barnen är snalla emot henne. Hoppas inte att hon är rädd. Men jag är 5 min där ifrån. Så jag kan komma fortare än fortast om de skulle vara nåt. Det är ju bara en stund hon ska va ensam också. Åh fy fan. Att detta skulle vara så förjävligt? Men de blir bra tror jag. De måste bli bra. Vad gör vi annars? Jag ska ju börja plugga den 30. Och T jobbar ju. Åh fy fan. Men vi fixar det isåfall. Allt för busan. Vi löser det isåfall. Nu ska jag göra något vettigt, något utav allt det som jag sagt att jag inte hinner göra när busan är hemma. Satan va osugen jag är. Att man aldrig är nöjd. Nu vill jag att hon ska vara hemma. Äh va fan. Nu får jag rycka upp mig. Vi hörs