Frida Jakobsson

Jag sitter och funderar på när allting ska bli normalt? Känns fortfarande som att jag är inne i den där "bubblan" alla pratar om att man hamnar i när man fått barn. Varför tar jag inte bara mitt barn och går ut? Vad sjutton är det som hindrar mig? Jag fattar inte. Jag blir galen av att sitta här inne. Och ändå går jag inte bara ut? Det är världens finaste väder ute och jag sitter inne framför datorn med TV:n på? Vad är mitt problem egentligen? Jag SKA gå ut nu har jag bestämt mig för. Men vart ska jag gå? Så sitter jag och tänker heeela tiden. Vad ska jag göra? Vad KAN jag göra? Jag kan ju göra precis allting i stort sätt, jag kan gå vart jag vill, det är inte farligt att gå ut med sitt barn. Varför kan jag inte bara släppa det? Det är ju egentligen bara roligt att gå ut med Flisan, se hur roligt hin tycker det är med alla träd, hur hon skrattar när hon ser löven och blommorna och hur facinerad hon är utav bilarna. Det är precis som att jag har n¨gon slags spärr inom mig som vägrar släppa. Precis som att det är någon liten djävul som sitter inne i mitt huvud och präntar in att det är farligt att gå ut bland folk med Flisan, för tänk om hon börjar skrika? Tänk om hon vägrar vara yst och alla börjar glo och tänker "få tyst på ungjäveln, slår du henne eller?" "Vilken dålig mamma, hon kan inte ta hand om sitt barn".. Jag vet att folk inte tänker så, visst kan jag förstå att det är irriterande att höra ett barnskrik, men det är ju världens naturligaste sak! Ett barn som skriker, hade ju varit konstigt om dom inte skrek ibland! Så nu undrar jag, när fan ska allt bli normalt? När ska allt detta elände släppa? Jag vill njuta till fullo, jag vill gå ut och visa upp mitt vackra barn, jag vill gå till stranden och lösa korsord och leka med Flisan, jag vill ta en fika på stan med henne, jag vill åka till Liseberg med henne, jag vill göra ALLT med henne! Jag vill sluta vara RÄDD för saker som jag inte behöver vara rädd för! Är detta normalt? Är det normalt att känna så? Antagligen.. Men fan va jobbigt det är! Gaah, nu får det ta mig sjutton bli ändring på saker och ting. Jag ska gå ut! Adjö