Storbölade
Idag har varit en hemsk dag. En fruktansvärd dag. En jobbig dag. En tråkig dag. En för jävlig dag. Allt som är dåligt är denna dagen. Först får jag veta att min farfar dog imorse. Fruktansvärt. Fruktansvärt. För jävligt. Men livets gång. Sen gick vi ut på promenad, skulle äta en glas i Johannesvik. Då ramlar min älskade lilla Flisa ur vagnen. Jag trodde mitt hjärta skulle gå i sönder på riktigt. Vilken skräck. Jag grät nog mer än vad hon gjorde. Folk stirrade, jag brydde mig inte. Alla känslor som fanns i min kropp kom som en flod och bara sköljde över mig. Död och skräck. Det gjorde ont i hela min kropp. Jag grät hela vägen hem. Jag grät hemma. Jag gråter från och till ännu. Men något jag är oerhört lycklig över, det är att min farfar fick träffa sitt barnbarnsbarn Felicia. Att han fick hålla henne. Att hon skrattade emot honom. Att hon föddes på min farmors födelsedag. Att hon fick ett namn efter henne, Linnea. Ju äldre man blir desto viktigare blir saker och ting. Att föra ett namn vidare. Att se någon i familjen som håller på att dö lysa upp som en sol, det värmer. Men samtidigt blir man så ledsen varje gång man tänker påd et. Konstigt. Men så är det antar jag. Nu ska jag sluta vara blödig och ge min man lite kärlek. Flisan har fått så mycket kramar att hon klarar sig 1 år framöver ;) Vi hörs.
Kommentarer
Trackback
